Fredags throwback: Swensbylijda i Piteå – platsen där Svensbyån fick tillbaka sin historia

Det finns utflyktsmål som är “fina att ha” – och så finns det platser som fungerar som ett lokalt minne med tak, timmer och rinnande vatten. Swensbylijda (Svensbyliden) i Svensbyn är den senare sorten: en rekonstruerad gårds- och industrimiljö längs Svensbyån där kvarnar, damm, såg, smedja och gårdsplatser berättar vad som en gång var självklart i en by som levde av jord, skog och vattenkraft.

Här handlar historien inte om en monter. Den låter, luktar och rör sig.

Snabb orientering: vad är Swensbylijda?

Swensbylijda är ett hembygdsområde i Svensbyn, Piteå kommun, byggt upp för att levandegöra den miljö som historiskt fanns vid Liden längs Svensbyån: dammbyggnad, kvarnar, gårdsbyggnader, och anläggningar som drevs av vatten och handkraft. Området omfattar ett större markområde (över fyra hektar nämns i kommunens och upplevelsebeskrivningar) och är kopplat till Svensby Hembygdsförenings ideella arbete.

Förr: när ån var byns motor

Att tänka “bondgård” är lite för snävt om man vill förstå platsens kärna. I äldre bymiljöer var vattnet ofta den tysta infrastrukturen som gjorde det möjligt att mala, slipa, såga, tvätta och producera – innan el och maskiner tog över.

Swensbylijda berättar just den historien:

• Vattenkraften som grund för lokal produktion.

• Hushållningen där allt skulle tas tillvara: mat, mjölk, bröd, textilier, redskap.

• Arbetsåret med sysslor som inte brydde sig om “helg” eller “sovmorgon”.

En av de mest talande moderna ögonblicksbilden kommer från ett gammalt radioreportage: livet utan elektricitet med mjölkning, matlagning över öppen eld och handtvätt som tar en dag i anspråk. Det är lätt att romantisera “förr”, men när man hör detaljerna blir det mer verkligt än nostalgiskt.

Förfallet: när platsen försvann i sly och sten

Det mest intressanta med Swensbylijda är kanske att den inte bara “bevarades” – den återskapades.

När man besöker området i dag är det svårt att föreställa sig att platsen under perioden ungefär 1960–80-tal beskrivs som ett läge där förfallet var totalt: dammen var riven, sten tippades i ån, slyskog tog över, och det som i dag är gårdsplats och byggnader var då mer eller mindre igenväxt mark.

Det där är också en typisk kommunhistoria i miniformat: det som inte aktivt underhålls av en bygd blir snabbt osynligt – och när det väl är borta tar det decennier att få tillbaka.

Vändningen: forskningen som blev ett bygge

Bakom Swensbylijdas comeback finns en ganska “Piteå-typisk” kombination: envis föreningskraft och praktiskt arbete.

1) Förarbetet: studiecirkel och lokalhistorik

Ett flerårigt lokalt forskningsarbete startade som en studiecirkel med uppdrag att kartlägga och dokumentera Svensbyns historia. Arbetet resulterade i tre böcker om Svensbyn – och överskottet från bokförsäljningen beskrivs som en del av startkapitalet.

2) Organisationen: föreningen som behövdes

För att kunna söka bidrag och driva återuppbyggnaden bildades Svensby Hembygdsförening hösten 1989.

3) Startskottet: dammen

Sommaren 1990 startade arbetet med att restaurera dammen – den avgörande pusselbiten, eftersom dammen var förutsättningen för att överhuvudtaget kunna återskapa de vattendrivna anläggningarna.

Det är en fin detalj i berättelsen att både bybor och lokala företagare lyfts fram som viktiga i arbetet – och att projektet tidigt kopplades till nyttjanderätt och lokalt markägande (Svensby Byamän nämns i historieskrivningen).

Åren som byggde Swensbylijda: en tidslinje du kan berätta för en besökare

Här är en komprimerad, men faktatung tidslinje över det som byggts upp och restaurerats (ur föreningens egen årtalsredovisning):

1991–1995: kvarnar, gård och servicehjärta

• 1991: Timring av Pehrskvarna (mindre skvaltkvarn) och Sadelinska kvarnen påbörjas. Timmer tas från rivningshus i Piteå (kvarteret Stjärnan).

• 1993: Pehrsgården transporteras på trailer till platsen; huset ska ha varit så måttlikt originalet att till och med källarlocket passade över den stenvalvade källaren. Nävertak läggs. Första bockbron byggs. Bagarstuga flyttas in.

• 1994: Den åttakantiga logen köps in (kopplas till profilen Jonas Enberg i Svensbyn).

• 1995: Servicebyggnaden blir klar och får namnet Qvarnbönninga (café, samlingslokal, kontor).

1996–2002: gårdsdrift, smedja och såg

• 1996: Vedbod och ladugård timras; brunn med tjilvinda anläggs som modell av traditionell gårdsplats.

• 1997: Ett extremt skyfall orsakar enorma skador; stora delar måste byggas om och förbättras (en prövning som samtidigt gav chans att dimensionera bättre).

• 1999–2000: Timring köps in och blir smedja med bevarade originalmaskiner och verktyg.

• 2001–2002: Såg köps in och sågbyggnaden uppförs. Häbbre sätts upp.

2004 och framåt: publikt liv, demonstrationer och kompletteringar

• 2004: Köket och logen rustas – och Kulturtisdagarna startar som en bärande del av verksamheten.

• 2005: Tegelbruk, kolmila och tjärdal byggs upp för att visa äldre produktionsmetoder.

• 2008–2011: Broar, spänger, vagnslider, isoleringar och praktiska förbättringar gör området mer användbart för längre säsong och möten.

Det du faktiskt kan se och göra i dag

Swensbylijda är inte bara “att gå runt”. Det är ett område byggt för att användas.

På området (exempel på miljöer och funktioner)

• Kvarnar och damm: både mindre kvarn och större kvarn, kopplade till damm och rännor.

• Spelk/slipsten och andra vattendrivna moment.

• Såg och smedja: industrins vardag i mindre skala – men med riktiga maskiner.

• Pehrsgården: gårdsplats med anor som i beskrivningar kan följas tillbaka till 1600-talet.

• Loge, bagarstuga och servicebyggnad: lokaler som möjliggör evenemang, bak, visningar och samling.

Evenemang och säsong

• Kulturtisdagar i juli är en av stommarna: bakstuga, kvarnar, mat, musik, aktiviteter och ett “levande” hantverks- och gårdstempo som många känner igen från barndomens berättelser (och som andra får upptäcka för första gången).

• På senare år syns också temainslag som folkmusikjam, motorhistorikernas körning och andra programpunkter.

• Café sommartid med hembakat och enklare rätter (öppning kring nationaldagen nämns i verksamhetsinfo).

Skolverksamhet

Föreningen beskriver att man tar emot elevgrupper för att visa vardagsliv och självhushåll: ved, vatten, disk, häst, kläder, enkel mat – men också säkerhetstänk (det här är inte en lekpark, utan en miljö med riktiga föremål och risker).

Smaka på historien: när “museibesök” blir middag

Ett av de smartaste greppen de gjorde när publika aktiviteter behövde anpassas var att förvandla historien till något som går att boka i liten skala: mat och dryck som historielektion.

I kommunens berättelse om “Historieätarna” dyker exempel upp som:

• paltmacka med hemkärnat smör,

• sill och gula ärtor,

• svagdricka och andra vardagliga smaker som säger mer om dåtidens verklighet än tusen skyltar.

Det är ett format som passar en modern publik: upplevelse, kunskap och samtal – utan att det kräver stora massarrangemang.

Varför spelar Swensbylijda roll för Piteå kommun?

Det här är den delen som lätt blir fluff – men Swensbylijda är faktiskt ovanligt konkret nyttig för en kommun.

1) Kulturarv som går att använda, inte bara visa

Swensbylijda bevarar inte bara en byggnad – den visar ett system: hur en by fungerade. Det är industrihistoria, jordbrukshistoria och vardagshistoria på samma plats.

2) Föreningskraft som samhällsstruktur

Projektet är i grunden en lång berättelse om ideellt arbete: forskning → organisation → byggnation → drift → evenemang. Det är lokalsamhällets “maskinrum”, och i praktiken en modell för hur mindre orter kan göra något stort utan att vänta på att någon annan ska lösa det.

3) Besöksanledning och identitet

För Piteå handlar attraktivitet inte bara om stadskärna och hav – utan också om inland, byar och kulturmiljöer. Swensbylijda fungerar som ett tydligt utflyktsmål som:

• stärker platsens berättelse,

• skapar återkommande besök (Kulturtisdagar m.m.),

• ger kommunen fler “anledningar att stanna” för inflyttare och turister.

4) Barn och unga: lokalhistoria som fastnar

När skolelever får bära vatten, se hur en kvarn drivs och förstå självhushåll blir historia något annat än årtal. Det är bildning på ett sätt som också gynnar kommunen långsiktigt: lokal stolthet, sammanhang, hemkänsla.